Onestep

Jag har tänkt på det länge, jag har tänkt gå in där sen jag började arbeta heltid. Men jag har inte fått tummen ur. Det har kännts lustigt & obekvämt att gå in och bjuda in mig själv till grannföretaget. Så osvenskt. Idag kände jag, det här är droppen. Det går inte mer, jag blir knäpp av att sitta här ensam o uggla hela dagarna igenom. Det går an när chefen är här, men annars - dagen blir lång utan social samvaro på jobbet. Jag drog på mig jackan o skorna och gick ut, innan jag hann backa ur. Hur farligt kan det vara eg? Ett gapskratt eller en diss är det värsta som kan hända. Konversationen löd som följande:

Jag: "Hej! Kan vi ta en fika ihop emellanåt? Jag sitter själv en stor del av dagarna inne på mitt kontor och skulle behöva lite sällskap"

Grannen: "Absolut, det kan vi göra! Är ingen vidare att sitta själv hela dagarna. Faktum är att jag också sitter själv rätt mkt..."

Jag: "Vilken tid har ni fika?"

Grannen: "Vid 09:30. Men vi kan turas om, jag kan komma in till dig ibland också".

Jag: "Bra ide, då ses vi!"

Grannen: " Jag kan komma in till dig imorgon vid 09.30. Fungerar det för dig?"

Jag: "Blir jättebra! Ses imorgon!"


Sedan går jag tillbaka in på mit kontor med insikten om att det blir lite lättare att jobba i fortsättningen. Fikapauser tas säkerligen för givet på många arbetsplatser. Men när de små välförtjänta pauserna knappt existerar, uppkommer en saknad av socialt utbyte. Imorgon mina vänner, är det hursomhelst premiär för en fikadate med grannen! Hur trevligt som helst!

Ha en skön dag!